.

Någon frågade om jag var kristen, och jag tänkte faktiskt vara så rolig och besvara den frågan här så jag hoppas att ni orkar läsa allt jag kommer att skriva. Det har en tendens att bli en del när det handlar om något jag tycker är intressant att spekulera, så creds till den som orkar läsa helt enkelt, och kom ihåg att det här mina personliga åsikter, inte något som ni nödvändigtvis behöver ta åt er av om ni inte känner för det.

 

När jag var liten ville jag verkligen tro att det fanns en gud. En gud som brydde sig om alla och kunde lösa alla världsproblem med ett handsvep och blabla. Jag försökte att tro på allt pastorn sa i kyrkan och ville verkligen konfirmera mig när jag blev äldre, i hopp om att bli troende då. Året kom då det var dags, och i ett helt år som osäker 14åring kände jag mer och mer att det var lönlöst. Det var inte jag och det var definitivt inte mina åsikter. Skratta hur mycket ni vill, men det var inte förens jag hade gått klart konfirmationen som jag förstod att jag faktiskt kunde tro något annat.

Som flera av er redan vet så har jag växt upp i en kristen familj (och släkt). Mina föräldrar är båda två kristna och speciellt pappa har alltid velat att jag också ska vara det. I flera försök att göra honom stolt tappade jag bort mig själv mer och mer utan att ha en blekaste aning om vad jag själv trodde på. Ingen av dom ville nog att jag skulle mista chansen att få ha egna åsikter men väl i läget så var faktiskt dom flesta frågorna om livet redan besvarade hemma hos oss. Jag skapades av gud, min vilja går igenom gud, jag ska till himlen när jag dör, såhär ska man bete sig och såhär ska man inte bete sig osv. Jag fick aldrig någon chans att ens fundera över vad jag själv trodde, och det tror jag är bland dom viktigaste sakerna i livet eftersom att det är det som skapar den människan man utvecklas till senare. 

 

Ber förresten om ursäkt till alla kristna som nu såg den här bilden. Jag respekterar eran tro men jag då förväntar jag mig att ni respekterar min också.